Jag erkänner direkt att jag inte var särskilt sugen på att börja läsa den här boken. Jag älskar verkligen Melina Marchetta och alla hennes tidigare böcker som utspelar sig i nutida Australien och handlar om unga människor, familjerelationer och kärlek. Och så måste hon helt byta bana och plötsligt skriva fantasy! Men jag oroade mig i onödan.
Bland sidorna i Finnikin of the rock återfinns allt som Marchetta är så otroligt bra på. Riktigt levande karaktärer, en spirande kärlekshistoria som tar lång tid på sig att utvecklas och tecknandet av fina familj- och vänskapsrelationer som verkligen känns i hjärtat.
Efter morden på Lumateres kungafamilj och förbannelsen som har drabbat kungadömet reser Finnikin med sin mentor, den forna kungens närmsta man, för att hitta och försöka samla sitt folk som lever i exil. Drömmen om att en gång återvända hem är för länge sedan död. Men så möter de Evanjalin som säger sig ha förmågan att gå i andras drömmar. Genom sin kraft har hon kunnat nå människorna som är kvar innanför Lumateres murar och hon hävdar det otroliga, att en tronarvinge från den kungliga familjen överlevde massakern. Finnikin är misstänksam, men samtidigt vågar han hoppas att hans bästa vän prins Balthazar har överlevt. Med hans hjälp ska de äntligen bryta förbannelsen och ta sig in i Lumatere.
Älskar karaktärsutvecklingen! Älskar som vanligt Marchettas kvinnliga karaktärer. Och älskar alla oväntade turer som berättelsen tar för att slutligen komma i mål.
Finnikin of the rock handlar också om identitet och ursprung. Finnikin längtar efter att få komma hem, att samla sitt folk och få tala sitt språk utan rädsla. Froi, en ung föräldralös pojke som de hittar under resans gång, kommer från Lumatere. Han kan inte tala språket, han är uppvuxen bland tjuvar och en del rätt onda människor och han är alldeles tom inuti. Froi känner inte sitt folk, han är ensam och har ingen människa som bryr sig om honom. Finnikin och Evanjalin tar sig an honom, om än motvilligt, och börjar så småningom lära honom deras språk och berätta historier om livet i Lumatare. Och det är verkligen ett tema som går igen i alla Marchettas böcker. To belong.
Läsaren möts också av ganska mycket tårar och en hel del sorg, även detta välbekant för den som är hemmastad i Marchettaland.
Och ja, jag kommer att behöva läsa om den. Den är så bra!
Melina Marchettas nästa bok Froi of the exiles kommer ut i oktober i år och utspelar sig i Lumatere, huvudpersonen kommer att vara en bikaraktär från Finnikin of the rock. Och det tycker jag låter fantastiskt, det är precis som Marchetta gjorde med Saving Francesca och The pipers son!
Jellicoe Road av Melina Marchetta
Vad är det som är så bra med Lou?
Jag vet bara att jag har blivit så väldigt förtjust i den här serien om Lou och hennes knasiga mamma. Fint och roligt om vardagsliv i Paris, att bli tonåring, den första kärleken, problem med kompisar, att hitta sig själv och att vilja vara annorlunda. En riktig pärla! En charmig och sur fransk mormor figurerar också.
Först var jag lite tveksam till Tonje och hennes fjällliv, var inte det här lite väl käckt och måste det rara barnet verkligen sjunga? Men ganska snart blev jag övertygad. Så fint om vänskapen mellan livliga tioåriga Tonje och den gamla sura gubben Gunnvald. Om Tonjes duster med den hemska gubben som äger den enda campingen i byn och som verkligen hatar barn. Jag gillar verkligen Tonjes fina pappa som låter henne ta plats och klara sig själv. Och till sist, verkligen sorgligt, sorgligt om Gunnvalds hemlighet som uppdagas när han blir allvarligt sjuk. En fröjd att läsa, kanske läsa högt för ett barn i passande ålder?
Att läsa Sonya Hartnett är alltid plågsamt, hon är inte lätt att läsa och jag känner mig illa till mods när jag befinner mig i hennes värld. Men det är alltid värt besväret. Torsdagsbarn som den heter på svenska är verkligen en om-tum-lan-de läsupplevelse. Jag tänker lite på hopplösheten i Steinbecks Vredens druvor, realismen och skildringen av livets orättvisor, här genom flickan Harpers ögon.
Och så lillebror Tin, som är en karaktär som bara Hartnett kan skriva. Tin som nästan dör under jord och som sedan den dagen mälmedvetet gräver sig en egen värld under jorden. Snart förstår Harper att Tin aldrig mer kommer att komma tillbaka till familjen och den verkliga världen.
De har det väldigt fattigt och familjen råkar ut för flera olyckliga händelser. Varje gång tänker jag att det måste vända någon gång, det kan inte bara vara så här mörkt. Men det blir aldrig riktigt bra, det finns inga lyckliga slut i Hartnetts värld. Det är kanske därför det har tagit ganska långt tid för mig att ta tag i den här boken. För hos Hartnett finns det ingen tröst. Men istället blir man berörd, påverkad och omskakad och det kan vara ganska nyttigt ibland. I alla fall som omväxling. Och jag gillar verkligen blandningen mellan realism och fantasi som finns i hennes böcker.
Läste första kapitlet av Sara Dessens kommande bok http://www.sarahdessen.com/what-happened-to-goodbye och fastnade direkt. Längtar till maj!
Jonas Hassen Khemiri är underbar i dagens DN
Det är lite svårt att skriva om den här boken. Jag tyckte inte om den, samtidigt som jag kunde uppskatta att den var välskriven och ganska spännande. Jag förstår de uppskattande recensionerna. Jag vet att boken är “bra”. Men jag känner det inte.
Ung kille i en svensk gymnasieskola gör bort sig inför hela skolan när han deklarerar sin kärlek för skolans snyggaste tjej, med röda rosor och allt. Efter den här händelsen är han ett stort skämt i skolan. Men han bestämmer sig för att inte längre bry sig om vad någon tycker. Han demonstrerar detta genom att under en hel veckas tid ta på sig sin mammas fula städrock och gå till skolan varje dag i den, som om det vore det naturligaste i världen. Han får utstå ganska mycket, men han klarar det och blir starkare.
Sen finns det en annan kille i skolan som har det mycket, mycket värre. Han blir slagen både hemma och i skolan och det visar sig snart att den här killen har en plan, han ska hämnas. Självklart finns det en tjej också, en speciell tjej som huvudpersonen upptäcker och blir kär i.
Lite klass, ganska grabbigt, mycket mobbning men inget för mig. Lite sunkigt ändå hur huvudpersonen beskriver båda tjejerna i boken. Kan vara den här generationens Ondskan? Men utan våld som lösning på alla problem. Den här killen är lite smartare än Guillous protagonist. Jag skulle ändå rekommendera den här boken till tonårskillar.
Nu låter det som om jag inte gillar böcker om tonårskillar. Men det gör jag, jag älskar Zusaks böcker om bröderna Wolfe och en av de bästa böcker jag läst är den här.
Rico är ett lågt begåvat barn. Han är inte dum, han bara tänker lite långsammare än andra. När han blir stressad eller allting runt omkring blir för komplicerat är det som om bingokulorna i huvudet börjar snurra alldeles för fort och då kan något ramla ut. Vad som ramlar ut kan man aldrig veta och det är det som är problemet.
Eftersom Rico inte kan förstå höger och vänster går han lätt vilse, så han måste hålla sig hemma och leker sällan ute på gatorna och parkerna i Berlin. Därför får han gå in i de flesta grannarnas lägenheter och utforska, annars skulle livet bli alldeles för tråkigt. En dag möter han Oskar utanför sin port, Oskar är högt begåvad. Han är lite yngre och går alltid omkring med en motorcykelhjälm på huvudet. Han är beredd för han vet att vad som helst kan hända. Det verkar som om Rico äntligen får en kompis. Men så dyker barnkidnapparen som härjar i Berlin upp, och Rico blir tvungen att utmana sig själv och göra saker som tidigare skulle varit helt otänkbara. Som att ge sig ut på Berlins gator alldeles själv för att försöka rädda någon som han hoppas är hans kompis.
De finaste med den här boken är kompislängtandet och att den är skriven i dagboksform, eftersom Rico är ett lågt begåvat barn är språket ganska roligt och man får läsa om hur han funderar på olika ord och uttryck och vad de betyder.
Sen är det alltid trevligt att läsa böcker från andra länder. Det översätts alltför lite barn-och ungdomslitteratur från andra språk än engelska.