Att läsa Sonya Hartnett är alltid plågsamt, hon är inte lätt att läsa och jag känner mig illa till mods när jag befinner mig i hennes värld. Men det är alltid värt besväret. Torsdagsbarn som den heter på svenska är verkligen en om-tum-lan-de läsupplevelse. Jag tänker lite på hopplösheten i Steinbecks Vredens druvor, realismen och skildringen av livets orättvisor, här genom flickan Harpers ögon.
Och så lillebror Tin, som är en karaktär som bara Hartnett kan skriva. Tin som nästan dör under jord och som sedan den dagen mälmedvetet gräver sig en egen värld under jorden. Snart förstår Harper att Tin aldrig mer kommer att komma tillbaka till familjen och den verkliga världen.
De har det väldigt fattigt och familjen råkar ut för flera olyckliga händelser. Varje gång tänker jag att det måste vända någon gång, det kan inte bara vara så här mörkt. Men det blir aldrig riktigt bra, det finns inga lyckliga slut i Hartnetts värld. Det är kanske därför det har tagit ganska långt tid för mig att ta tag i den här boken. För hos Hartnett finns det ingen tröst. Men istället blir man berörd, påverkad och omskakad och det kan vara ganska nyttigt ibland. I alla fall som omväxling. Och jag gillar verkligen blandningen mellan realism och fantasi som finns i hennes böcker.
Centennial Theme by One by Four. Powered by Tumblr.
